Gullgravarsongen.

En gång i fjerran vest vid Stillehavets kust,
jag fann mig själv en sommardag, mitt hjärta slog med lust,
och snart vid mod på strand jag stod.
Jag tänkte gräva gull, bli rik och få det skønt.
Men mine planar gick omkull, och jag fikk ej en cent.
Men aldri førr mig bättre hent.

KOR: Ty jag ble frälst, ja herlig frälst 
och jordens skattar for vem som helst. 
Jag bytter ej bort den skatt jag har fått, 
før millioner. jag har det gott.

Jag reste hit noch dit att vinna gull och glans,

Jag strevat efter och med flid  at vinna ärens krans,

Jag ville opp  - på høgste topp.

Jag tenkte ei utpå at nær min favn blev full,

Jag måtte jo ifrån det gå, ja lemna alt mitt gull

På denna jord – och själv bli null.

Man slåss om gull och gods i dag just liksom førr,

Men glemmer stakkars Lazarus der utanfor sin dør

Blott  får sin skatt, och så blir natt.

Nu bankar døden på, si vem skall hjelpa vem?

Den rike mann han måtte gå från gull och vinning hen,

Men Lazarus, han fikk gå hjem.

Att vinna æra her det aktar jag ej stort,

Mitt namn i himlen skrevet er, og gjennom himlens port

Jag snart får gå och kronan få.

Och vad betyder her om kassane j er full,

Att vara himlens millionær er mera ved enn gull,

Ty banken der går ej omkull.

(Rettskrivingen er ikkje god svensk!)